alla glädjeämnen är bra

Det kändes lite grått, trött och dystert idag, men så kom det här paketet i posten! Ser fram mot att ha den där lappen på mitt bagage. Ser fram mot att börja läsa Vi läser. Och tillbakavisar alla eventuella anklagelser om att jag enbart började prenumerera för att få bagagelappen...

Pina var inte en pina

Vi trodde att vi lyckades se Franska nerver och Pina precis innan de slutade gå, men faktum är att de går ett par dagar till. Pina för sista gången imorgon kväll.

Pina var inte en pina, hälsar T. Nej, det kan man inte påstå. En ovanligt bra dansfilm i 3D, till skillnad från suddiga Giselle som vi såg på Flimmer. Pina Bausch dog just när Wim Wenders kom till skott för att filma henne så det blev en annan slags film. Nu vet jag inte vad han hade tänkt sig, men resultatet är en mosaik av minnen och dans. Dansarna från hennes kompani minns i små fragment och det handlar mycket om att hon såg. En säger att hon såg henne mer än vad hennes föräldrar gjorde, där hon satt vid sitt arbetsbord och iakttog repetitionerna varje dag i tjugo år. Det är dessutom vackra bilder från staden Wuppental och dess flygande spårvagnar (must be seen to be believed...) där de dansar mitt bland industrierna, forsarna, bilvägarna och parkerna. Det är inte den bästa dansfilmen jag någonsin sett, men den är vacker och inspirerande. Hennes koreografier förstorar vardagliga rörelser och känslor och ger dem ett raster av vemodig dråplighet.

 Les Emotifs Anonymes = Anonyma Känslomänniskor.

Franska nerver å sin sida var en charmig komedi som avväpnade med oförutsägbara vändningar. Chokladmakerskan Angélique är fantastisk på att göra choklad men klarar inte av att någon skulle veta att det är hon som gör den. På så sätt kommer det sig att hon inte klarar av att rätta till missförståndet när hon får jobb som säljare, istället för chokladbagare, på den lilla fabriken, där blyge Jean-René är boss. Han måste byta skjorta tjugo gånger på en dejt för att han svettas så ymnigt. De är som gjorda för varandra ... om de bara lyckas närma sig varandra tillräckligt. T satt mitt mellan mig och en tjej som började gapskratta ganska tidigt i filmen. Det smittade mig och så kom det sig att han satt mellan två skrattvulkaner, medan det var relativt tyst i resten av den lilla salongen. Låt inte det hindra dig. Han trivdes i alla fall!

Nästa höst kommer Vardagsrevolutionen!  Kollegan Jeanette Söderwall filmar mycket och här är ett spännande smakprov från ett arbete som pågår till och med medan du läser det här. En dokumentär om en familj som är i stort sett självförsörjande.

 
 

locka och poppa mig till Dynamo

Laddar inför Danskarusellen ikväll, den nya danstävlingen. Plötsligt flyger en massa minnen från  TV-serien So You Think You Can Dance tillbaka ... Skulle du kunna skilja mellan de här danserna?  Breaking, New School, Krumping, Clowning, Locking, Popping, Boogaloo, Whacking, House och Dancehall?

 

what's the meaning of stonehenge?

En norsk talkshowvärd har något på hjärtat som han vill säga dig ...

Mer otäckheter, tack

T skulle se filmen Dogtooth igår, men jag vågade inte följa med. Hade läst i Folkbladet och hört om andra recensioner som sa samma sak: en genuint obehaglig upplevelse. Samtidigt en originell och bra film, säkert, men jag hade ingen ork för det eller intresse av sektliknande familjer och incestuösa relationer. Ibland kanske man har känner för det, men ... nja.

Lustigt nog fick jag tag på boken Cirkeln och tänkte att jag skulle ha det behagligt, medan T hade det obehagligt. Jag gjorde varm choklad. Jag satte mig i läsfåtöljen. Och gissa vad som hände, jag  sträckläste till klockan halv två på natten.

Varför lustigt? Jo, den är inte alls särskilt behaglig. Snarare otäck och det sätter igång från första början. Om något tyckte jag att slutet var lite av ett antiklimax men då hade jag faktiskt forsat genom denna femhundrasidorsbok på bara några timmar. I nästa del (det är en trilogi, nästa kommer 2012) hoppas jag att de stryker det sentimentala och lägger till ännu mer otäckheter. Fast inga sektliknande familjer eller incest, pleeease.

Fick associationer till alla möjliga populära ungdomsberättelser medan jag läste, allt från Harry Potter till Twilight och Buffy the Vampire Slayer. Som en gryta av allt som finns i det populärkulturella kylskåpet. Det handlar om magi, men samtidigt är den precis som Låt den rätte komma in grundad i någon slags socialrealism. Av den där sorten att alla har nåt skit hemmavid. Det är knep nr 1 när man ska skriva om övernaturligheter eller fantasy: allt som går måste vara realistiskt för att man ska gå med på det andra. Ju större kontrast ju läckrare effekt, tror jag.

Det är en ungdomsbok, men jag håller med den entusiastiska kvinnan i bokhandeln, Cirkeln fungerar för och läses av alla åldrar. Den handlar om sex gymnasietjejer som är väldigt olika (alla har någon att identifiera sig med) och inte någon av dem tycker att livet är särskilt lätt. Författarna, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, har fångat språk och sätt bra och undvikit slang som skulle ha gjort boken daterad alltför fort. Samtidigt är den väldigt svensk småstad.

Undrar vad omvärlden kommer att tycka om svenskarna och våra bästsäljande böcker: Milennium, Låt den rätte komma in och så nu Cirkeln. Vi skruvar till tortyrtummarna lite extra i vintermörkret, är det så?