.............................
Ett dämpat mummel hörs
från de förväntansfulla besökarna som letar efter sittplats bland nätta rader
av stolar – snart ska den amerikanska författaren Lionel Shriver ta plats på
scen. Stadsbibliotekets eleganta miljö med en många meter hög blänkande fönstervägg,
vita pelare och sandfärgad sten kommer överens med salta pinnar och cider. Men
när Shriver äntligen kommer står hon ut, så opretentiös och direkt är hon med
knallröd tröja och genomträngande ögon. Inga onödiga pleasantries eller pärlhalsband från henne inte.
”It takes an
extraordinary strength to give up on your dreams”, kommenterar hon medkännande med mörk röst. Hon
talar om sin bok Dubbelfel och om hur svårt det var att ens överväga att ge upp
skrivandet under en tid av motgångar i yrkeslivet. ”I publiken sitter det
säkert många som har haft samma ambitioner som jag, men tvingats ge upp sina
drömmar och göra något annat”, fortsätter hon. På något sätt inspirerar hon en
kvinna att under frågestunden ta mikrofonen och vända stämningen med berättelsen
om sin dotter som tog sitt liv för tre år sedan. Där sitter hon i utkanten av
publiken och blottar det mest plågsamma hon har varit med om för oss, en
rödhårig kvinna med bara en tunn t-shirt över sin kraftiga kropp och med båda
händerna slutna om mikrofonen. Darrar de? Det går inte att se ett par rader
längre bak. Egentligen försöker hon säga något annat, men det enda jag kan
tänka på är drömmarna hon tvingats begrava. Drömmar av ett annat slag.
Den andra kvinnan,
författaren under strålkastarna, svarar lugnt som på vilket uttalande som
helst, men snart kommer hon att berätta om när hon ställdes inför beslutet att
skaffa barn eller inte, innan det var för sent. Beslutet att avstå från barn
får en obekvämt sorgsen klangbotten av ekot från ”min dotter tog sitt liv”.
