En frände i musikdjungeln

Det hände mycket förra veckan, så mycket att bloggen stod tillbaka. I torsdags uruppförande av Per Mårtenssons hornkonsert, sedan västafrikansk musik och dans på Kulturkammaren och ytterligare en konsert med Engegårdkvartetten, även om Frans Helmerson denna gång var sjuk.

Jag blev imponerad av Mårtenssons orkestrering. Själv har jag närmat mig en allt mer impressionistisk anda och försöker pussla ihop instrumenten så att de är mer klangskapande tillsammans, än som individer, och jag tyckte att det var just det som Mårtensson hade lyckats så väl med. En postmodernistisk, men nutida romantisk, mjuk komposition. Mårtensson var också vänlig som person och jag fick några ord med honom innan konserten. Han verkade rätt lugn. Sade att repetitionerna hade gått över förväntan. Jag svarade, eftersom jag hade läst intervjun med honom (där det stod att han inte hade haft en aning på förhand hur det skulle låta när slagverkarna hade en egen puls mot orkestern), att slagverksdelen av SON är stark. Generat fortsatte jag att jag menade att den var "stabil", "stark som en säker ensemble". Det var i alla fall det jag försökte säga, men mumlade allt mer och orden försvann. Sedan tycker jag rent allmänt att det är för mycket fokus på vilken metod en kompositör har använt, när det är syftet och resultatet som är intressant.

Blyton är lortig, så vadå

Det har gått en dag sedan jag såg artikeln i tidningen, men jag kan inte släppa det. Är det bara jag som blir illa berörd när Stadsbiblioteket köper in så kallade "tvättade" versioner av Enid Blytons Fem-böcker? Artikeln i Norrköpings Tidningar citerar en barnbibliotekarie "Jag är ledsen att jag inte läste annat. Men det tänkte jag inte på när jag var åtta-nio år. De var spännande skrivna, men innehöll väldigt många rasistiska inslag". Anledningen till att de nu alls köpte in böckerna var för att en småbarnspappa saknade dem på biblioteket och skrev en insändare. Precis som han, menar jag att de moraliska aspekterna kan överlåtas till föräldrarna. Vi kommer att bli historielösa om allt som skapats innan vår samtid - och är politiskt inkorrekt - tvättas för att bli politiskt korrekt. Varför inte låta barnen läsa och sedan diskutera det som står? Då lär de bli mer medvetna om grundproblematiken som fortfarande är rasism.

Dessutom:  När man har börjat censurera litteratur är det svårt att veta var gränsen går. Är det okej att tvätta bort sexistiska inslag också? Vilket hästjobb.

Är det inte underligt att ...

... det har blivit så hög status att arbeta ihjäl sig? Förr visade överklassen upp sina mjällvita händer och poserade lättjefullt med sin fritid. Idag susar de förbi med mobiltelefonen i handen och är stolta över sina övertidstimmar. Hur kan det komma sig att kalvinismen och individualismen har gått ihop så till den grad. Framgångsrik, det är man när man arbetar jämt och får kredd för det. Framgångsrik, det är man när andra vet vem man är. Samtidigt kan man fördöma dem som inte arbetar dagens varje timme. Medan filosofer från olika tider har tryckt på vikten av måtta och balans mellan arbete och skönhetsnjutande fria timmar. Jag skulle vilja slå ett slag för att nöjet att ta ledigt en spontan eftermiddag, andas den klara höstluften och göra något som du inte har gjort på flera år.

Engegårdkvartetten och Helmerson

"Det var inte en enda som ville ha pengarna tillbaka när programändringarna visade sig i sista stund, med Griegs stråkkvartett i g-moll som ersättning för  Haydn och Bartók. Och det var knappast någon som ångrade sig efteråt i den fullsatta salen, att döma av jubelropen och de ihållande applåderna. Engegårdkvartetten hade ett rått spel som passade bättre på fjällsluttningen än i finsalongen, för att inte tala om hur bra det klädde Grieg."

Utdrag ur recensionen i Norrköpings Tidningar idag.  

Ett knippe stråkar

Vill tipsa om att det är konsert ikväll på Crescendo. Kammarmusikföreningen tar mot cellisten Frans Helmersson - en av Sveriges bästa ska bara tilläggas - och Engegårdskvartetten. De ska spela Schuberts kvintett tillsammans som räknas som Schuberts främsta kammarmusikverk, Bartóks krävande stråkkvartett nr 3 och en av Haydns gladaste: Skämtkvartetten op 33 nr 2. Vi ses kanske där, jag recenserar för NT som jag brukar.

Det flimrar framför ögonen

Så är Flimmer strax slut. Det är nog bäst att göra lite minnesanteckningar för framtiden.

The Myth of the American Sleepover:
Finkänslig skildring av gränsen mellan tonår och vuxenliv. Det är nog lättare för en amerikan att förstå varför titeln anspelar på "myten om det amerikanska pyjamaspartyt", men jag gissar att de menar de glättiga b-filmerna. Denna var realistisk och filmiskt på en mycket hög nivå. Värt att notera var de många starka kvinnorollerna.

Road, Movie:
Indisk film som skulle vara en kärleksfylld hyllning till den magiska realismen och Indiens underbara filmhistoria; så stod det i programmet i alla fall. Förutom luckorna i storyn och ganska magert med filmhistoria var det absolut okej på ett visuellt plan. Största plusset var bra musik, kanske tack vare Jack Blacks medverkan i produktionen.

Greenberg:
Flimmers absoluta bottennapp bland de filmer jag såg. Absolut inget att rekommendera någon. Det är svårt att tro att det är samme Noah Baumbach som gjorde The Squid and the Whale. Greenberg är ett fyrtioårigt nervvrak som bestämmer sig för att göra "ingenting" ett tag. Problemet är bara att han är en sådan skitstövel och behandlar andra både kritiskt, självupptaget och lynnigt som en kobra. Det värsta är nog den snälla sångerskan/personliga assistenten som blir kär i denne destruktive man. Då skulle man kunna tro att det är en vändning i slutet så att det visar sig att hon har rätt, att det finns något mer i denne man än taskigheter. "Jag tror att han har haft det svårt" förklarar hon för sin väninna. Wtf. Är det bara jag som har fått nog av dumma kvinnor på film - och i verkligheten?

Sen vågade jag nästan inte gå på bio ett par dagar, men Woody Allen räddade sojabiffen på onsdagen, som ni har vet.

Year of the Carnivore:
Man skulle kunna tro att den här filmen är erotisk, men den är egentligen inte det. Unga Sammy är kär, men hennes tilltänkte blir misstänksam när han inte kan ta i henne utan att hon gapskrattar. Hon menar att hon är kittlig. Han frågar hur många killar hon har varit med. Det blir så att han lämnar henne åt sitt öde och hon ger sig kåt och desperat ut för att skaffa sig sexuell erfarenhet. Cristin Milioti i huvudrollen är fullkomligt lysande. Hon har så mycket personlighet att man häpnar och har i och med detta skapat en underbar karaktär i stil med Charlie Chaplin (de delar flera drag) och som borde hyllas på samma sätt. Det räcker att höra henne säga "feeling like a lady" med den där näpna uppsynen, klumpiga rörelserna och nästan omedvetna ironin, för att njuta. Sook-Yin Lee har i och med detta gjort årets film. Kanada ligger långt före USA när det gäller filmer som ställer sig vid sidan av konventionerna.

The Extraordinary Adventures of Adèle Blanc-Sec:
Luc Besson har även gjort Léon och Det femte elementet, den senare en av mina favoritfilmer, så jag hade högre förväntningar än så här. Den visade sig vara en äventyrlig matinéfilm för barn, de som gillar fysisk humor i alla fall. Misstänker att filmen hade höjts av en bättre skådespelerska i huvudrollen. Även om Louise Bourgoin var trevlig i början som hårdför och kunnig journalist blev hon snart enformig och filmen också, trots all så kallad action.

Cairo Time:
Stillsamt och romantiskt vykort från Kairo. Ms Juliette kommer till Kairo för semester med sin man, men han arbetar för FN och det visar sig att han inte har kunnat komma från Gaza utan måste arbeta några veckor till. Under tiden försöker hon uppleva Egypten, främst Kairo, på egen hand. Det visar sig vara svårt för alla egyptiska män flockas kring hennes blonda hår (tvivlar på att det är en helt sann skildring av dagens egyptiska män ...) och hon tar alltmer sin tillflykt till sin mans före detta kollega som har öppnat ett kafé. Tareq är både snygg, intelligent och humoristisk och den evige singeln. Filmen höll sig på en lugn och behaglig nivå nästan hela tiden vilket gör den till något man både kan ha och mista.

extrafilm

Förresten så är det ju en extrainsatt film ikväll, Luc Bessons senaste: The Extraordinary Adventures of Adèle Blanc-Sec Skräckfilmen Buried blev inställd och denna kom istället, härligt härligt, för Buried går ju ändå snart på Filmstaden.

Woodys senaste

Du kommer att möta en lång mörk främling är den engelska titeln direkt översatt till svenska, vad den kommer att heta längre fram är ovisst men Flimmers (Norrköpings Filmfestival) titel fungerar bra eftersom den anger att filmen handlar om spådomar. Klyschan lever än, i alla fall i Woody Allens värld. I filmen Scoop och denna har han gottat sig i trollkarlar och spågummor, allt det kitschiga, otroliga, smålöjliga och lättsamt underhållande som egentligen är väldigt otidsenligt. För vem bryr sig om spågummor och flum så som Woody gör idag? (Läs en sammanfattning av filmen på Flimmers hemsida.)

Det är en tätt sammanhållen berättelse, konsekvent och så där lagom distanserad så att vi lider och skrattar med personerna - och lika mycket åt dem. För de är pinsamma och de tar fel beslut  som man själv aldrig skulle göra (hrm).  En liten svartögd komedi som faktiskt är fullständigare än både Scoop och Vicky Cristina Barcelona. Jag tycker att det i och med Scoop var en nytändning för Woody Allen (även om den egentliga starten kanske var med Skorpionens förbannelse).Det var då som han på allvar vågade släppa sina neuroser och självupptagenhet, även om han i den filmen i stort sätt verkar spela sig själv och gör narr av just neuroserna och det andra. Neuroserna har alltid stått i centrum, från början, från Annie Hall och Hannah och hennes systrar.  Skillnaden är den att han inte längre vill ta livet så allvarligt. I Du kommer att möta en lång mörk främling grävs det inte längre i de dysfunktionella relationerna, utan de får utveckla sig på egen hand.

Tips: Skorpionens förbannelse, från 2001. Hypnos i händerna på en skurk.

Undvik: Match Point, de senaste årens lågvattenmärke.

Mozart kör ut hemlösa

Tycker det är smått vansinnigt att använda klassisk musik för att utestänga hemlösa, men det händer allt oftare. Nu är det Finspång som kör ut dem från ett kommunalt garage med hjälp av musik på hög volym. Finspångs hemlösa och missbrukare brukar vara där för att värma sig under vintern, något som stör de som bor där och de som arbetar i närheten. Men alternativ då? Är verkligen den enda lösningen att sätta på Mozart på odrägliga decibel och ställa väktare i centrum? Ge dem annanstans att värma sig och sluta exploatera vacker musik till politiska syften.

Branden kan skjuta upp planerna för Cnema

Branden i Skanskas tillfälliga lokaler vid Visualiseringscentret C har fått konsekvenser så klart. Det verkade inte så illa först, varken för Skanska som bygger om området eller för centret, men nu berättar de att materielet för att skapa Cnema - nya Harlekinen (med tre salonger, stämmer det?) - ligger under rasmassorna. Det kan vara bra för då är de skyddade, men de kan också ha skadats. Specialfönster, armeringsbalkar och en plåtform för att gjuta bjälklag med, allt med särskilda mått, som kan ta upp till tolv veckor att göra om. Innebär det att de fortfarande kommer att inviga Cnema efter jul? Stay tuned.