tisdag 28 februari 2012
Needing/Getting
Ligger lite efter idag. Laddar med en minikopp svart kaffe med lite socker i (kallas det espresso då, eller är det fler kriterier?) och en video med OK Go! Kom igen, nu kör vi...
måndag 27 februari 2012
metaessä om essän
Varsågoda, här har ni en metaessä som jag skrev för ett par år sedan när jag studerade kulturjournalistik. Hittade den när jag städade ur min gamla dator nyligen och tyckte den var ganska fin.
Den nya spegelbilden
Vattnet
grumlas i virvlarna som uppstår vid upphöjningar av stenar och grenar på
botten. Det är grunt, men trots det svårt att se vad det egentligen är som
hejdar, styr om vattnets framfart.
Virginia
Woolf lät sitt alter ego Mary Beton, Seton, eller var det Carmichael?,
dagdrömma en sommardag vid strömmen. Därifrån fortsatte hon till gräsmattan som
hon inte fick beträda, till universitetet där hon inte fick komma in utan ett
rekommendationsbrev. Två symboler för de begränsningar som Virginia menade höll
tillbaka kvinnans historiska utveckling inom konst, vetenskap och
utbildning.
Vid
läsningen av Ett eget rum
läses orden med ett par glasögon repade av vår tids förutsättningar. Ett
eget rum
publicerades 1928 med förhoppningen att den kvinnliga poeten hundra år senare
skulle med ett eget rum (med lås) och försörjning (närmare bestämt 500 pund per
år) uppnå ett konstnärskap som motsvarade mannens. Förutsättningarna skulle vid
det laget ha jämnat ut sig, hoppades hon, och kvinnorna ha samma möjligheter
som männen. Det är nu år 2010 och det återstår bara arton år tills att vi har
nått hennes tidsgräns. Vattnet har blivit lite klarare och vi kan se
stötestenarna under ytan. Härskartekniker har formulerats och västvärldens
kvinnor har njutit av flera
decenniers frihet till utbildning och karriär inom nästan alla yrken.
Min
vän Maria Bettin är en aspirerande författare med en egen lägenhet. Hon är i
barnalstrande ålder, tjugonio år närmare bestämt, och bor för sig själv med så
mycket eller lite kontakt med sina föräldrar som hon önskar. Hennes far har
aldrig sagt att hon inte kan göra det hon vill, utan tvärtemot uppmuntrat
henne, han säger ”du kan! Gör mig stolt!” Hon har helt andra krav på sig än
Mary Beton, hon är mer rädd för att hennes bok inte ska bli antagen av förlaget
än för att någon hånfullt ska säga att kvinnor inte kan skriva. Att det är lika
onaturligt för en kvinna som för en hund att dansa på bakbenen. Hennes pojkvän
Orlando, som skulle kunna vara en flickvän, svårt att veta – han är så androgyn
– har en egen lägenhet. Visserligen bjuder han henne på en lunch då och då, men
de träffas på lika villkor och ingen av dem är mer beroende av varandra än vad
man är av hjärtats behov.
Det
som då händer när Maria Bettin får uppgiften att skriva en essä om essäns
natur, är detta: hon får prestationsångest. Istället för att som en under dog
kämpa mot andras låga förväntningar måste hon slita genom sina egna, och sina
föräldrars, och sin pojk/flickväns, förhoppningar att hon kommer att skriva en
essä som sätter fingret på kärnan, eller är det pricken över i:et, eller kort
sagt – säger allt om vad en essä är. Detta är väl ändå inte möjligt, misstänker
hon. Men hon måste försöka, med sitt svärd draget inför uppgiften.
Maria
går längs med strömmen som delar hennes stad mitt itu och ser att isen har lagt
sig där vatten och land möts. Några änder doppar sig hastigt så att vattnet
pärlar nedför ryggarna utan att en fjäder blir blöt. Det slår henne att essäns
natur är lika undflyende som vattenpärlorna. Plötsligt ser hon något under
isen, en stilla kvinnokropp med ryggen uppvänd och mörkt hår som dras av
strömmens omilda fingrar. Maria stannar, drar efter andan efter ett skrik men
förblir tyst. För hon inser att liket en gång var en av kvinnorna som Virginia
talade om i Ett eget rum.
De som gick före och som arbetade under omänskligt hårda förhållanden för att
kommande generations kvinnor skulle få de friheter och rättigheter som de
själva saknade.
Väl
hemma igen låser hon ytterdörren och stänger av ljudet på mobiltelefonen för
att ingen ska kunna störa henne i arbetet. Liket har gett hennes tankar en
obehaglig inriktning, med sin tunna, slitna klänning och de blodlösa såren som
svällt av vintervattnets kraft. Vilken ovärdig viloplats för en hjältinna och
en minst sagt bister belöning. Maria skäms för att hon är den som ska skriva
essän, så lite som hon har behövt kämpa för detta privilegium.
”Subjektiv,
prövande och poetisk”;
skriver hon försiktigt på ett papper. Tre ord för att definiera en odefinierbar
genre. ”Ger inga
svar”, fortsätter hon, ”skämtsam”. Men inte var väl Virginia Woolf
skämtsam? Inte ens när hon tecknar nidbilder av kvinnohatare, även om
resultatet onekligen har en lätt komisk atmosfär för Maria Bettin. Kanske är
det på grund av Marias läsglasögon som hon ler.
Det
blir några punkter till på pappret innan hon reser sig för att sätta på
vattenkokaren och laga té. Hade det varit någon annan i rummet hade han nyfiket rest sig för att i
smyg läsa vad hon har åstadkommit under så mycket stönande och mummel. ”För osaklig för vetenskapen, för
saklig för dikten” har
hennes barnsliga handstil tryckt dit längst upp på det skrynkliga pappret.
Längre ned står det:
”viktigt VAD som sägs och HUR det sägs”.
Maria suckar i köket och han skyndar sig tillbaka till sin fåtölj. Det vill
säga, han hade gjort det om han hade varit där. Men ingen övervakar Maria
Bettin eller hennes arbete, i synnerhet ingen man enbart i egenskap av sitt
kön.
Kanske
finns inte ens Maria Bettin själv. I så fall har jag brutit mot regeln att
essän ska sakna fiktiva aspekter. Vissa säger att det är viktigt, men Virginia
Woolf kan knappast vara ett föraktligt föredöme. Om vi så med henne som ursäkt
återvänder till Marias arbetsrum, där böckerna går från golv till tak – bevis
på hennes stora lärdom, hon har läst på universitetet längre än hon vill
erkänna, så kan vi se att hennes självförtroende brister. För ligger hon inte
på golvet med ögonen stängda? Allt hon har läst har lagt sig som en tung börda
på bröstet. Inte kan väl hon skriva en essä av samma värdighet som Peter
Englunds historiska essäer i Tystnadens historia, eller ge samma otvetydigt briljanta
analys som Horace Engdahl i hans essäer över litteratur och författare i Beröringens
ABC?
Lägligt
nog knackar det på dörren. Ett öga öppnas. Det knackar igen och Maria reser sig
motvilligt och går till dörren. Genom titthålet ser hon Orlando, hennes
älskare. Hennes musa. De sju muserna som levde på berget Parnassus, kunskapens
berg, var av tradition kvinnor som inspirerade manliga genier. Gärna genom sina
lättklädda uppenbarelser, eller mer prosaiskt, genom sex. Maria har tur att hon
har en musa, för det hade inte varit lätt att finna en ett par hundra år
tidigare. Orlando kysser hennes mun och sätter sig tyst på golvet medan hon
placerar sig vid sin laptop. Hans uppskattande blick får henne att tro att hon
kan uträtta stordåd. Hon känner sig i alla fall betydligt större än tidigare,
som förstorad av ett förstoringsglas.
”Några
rader skulle lika lite kunna sammanfatta essäns innersta natur som en
sammanfattning i Nationalencyklopedin. Den låter sig ej infångas eller
definieras. Flammande av poetisk eld brinner den till slut och om läsaren vid
den stunden inte har fått några svar, är det bra så. Att ge svar var ändå inte
essäns syfte. En fackla av det slaget är alltför undflyende och filosofisk för
vetenskapen eller den renodlade poesin.
Humor ursäktar ofta författarens
val av ämnen utanför hans eller hennes förmåga och kunskap. En essä utformad
med lättsamhet har dessutom än mer av prövande och undflyende natur, än den
allvarliga.
Om man då skulle skriva en
ogripbar historia som väcker tankar och har högt i tak för spridda infall och
fantasi, då skriver man med all sannolikhet en essä. Den påstår sig ha subjektiva
åsikter, för att inte kunna angripas med vetenskapliga bevis och den glider
mellan tankar på samma sätt som en ström smidigt anpassar sig efter
strandkanten, utan att hejdas, och med en kraft som påverkar alla flytande
växter och varelser som lever däri.”
………
Essän
om essäns natur är bara påbörjad. Om nu Maria Bettin finns, och om hon i så
fall har en älskare som Orlando, utbrister han i detta nu att hon skriver som
en gudinna. Det kan hända att hon inte tror honom – han låter ju så okritiskt
beundrande – men det får henne att tills vidare spara dokumentet.
måndag 20 februari 2012
tack för vägen in
Var på det andra urframförandet av Benjamin Staerns Worried Souls, ja vad ska man säga när det var dagen innan? Han framstår som väldigt mjuk och sympatisk. Något som kanske påverkar stycket, för även om han beskriver det som dystopiskt vet jag många tonsättare vars dystopier varit en aaaaning mörkare till sinnes. Men. Jag gillar't, som Bruze skulle ha sagt eller kanske säger i detta nu. Like like. Dessutom var Benjamin noga med att han inte vill tvinga på någon sina bilder. Varför är det så nu, alla tonsättare är så väldigt rädda för att någon ska känna sig påtvingad en uniform av associationer? Det är väl inget fel med en väg in till ett helt nyskrivet stycke musik? Med tanke på postmodernismens överflöd av kreativitet och generösa blinkningar mot andra stilar behöver vi väl all hjälp vi kan få. Det skadar i alla fall inte, om man säger så. Jag recenserade förresten Worried Souls, det kan du läsa här om du vill! Tack för idag.
tisdag 14 februari 2012
odjuret
Pappa Stefans utställning hänger veckan ut på Konstforum! Han har äntligen bejakat sin mångsidighet och delat upp lägenheten i olika salar som fylls av hans olika konstnärliga lustar. Akvareller, holkar, fiskargubbspastischer med mera. "Skönheten och odjuret" heter den. Måste ses, så klart. Imorgon kväll talar han om det fula. Jag kan tala om att han alltid har haft svårt för skönhet, han värjer sig. Varför vet jag dock inte. Det kanske man får svar på imorgon?
onsdag 8 februari 2012
Ta i trä, Cammino
Imorgon kväll är det – förhoppningsvis! – till slut dags för urframförandet av Gunnar Valkares komposition Cammino. Efter många om och men (två inställda framföranden) är väl flöjtisten Tobias Carron och klarinettisten Boa Petterson på plats, friska och hela. Det är inte alla som har sådan otur som Valkare, läs mer om det i min intervju med honom från 2009 här!
Cammino betyder förresten vandring och stycket står i två satser, en i staden, en i naturen.
Tills dess läser jag om expressionism och Brechts episka teater, som en av böckerna menar att han mot slutet av sitt liv kallade för dialektisk teater. Det kan man ju förstå. Han var så mån om att åskådaren skulle behålla distansen och en kritisk blick. En öppen dramateori som leder till ett samtal mellan åskådare och berättare, tolkar jag det som. Men känslan styker inte helt på foten, man ska allt bli underhållen ändå. Det gäller kanske även för Cammino.
måndag 6 februari 2012
Något vildvuxet får mig att le
Egentligen läser jag litteraturhistoria för fullt, romersk dramatik och Horatius och Plautus med flera, men samtidigt lyssnar jag på den mest fantastiska skiva! Jag recenserade Gunnar Idenstam nyligen när han spelade på Babettes kafferi i Linköping. Han skulle ha spelat Bach på svenska tillsammans med Lisa Rydberg men hon var sjuk och han gjorde en enastående charmig solokonsert. Läs mer här om du har lust. Efter konserten sålde han skivor och jag och T passade på – det är så ofta som det är svårt att få tag på nya skivor annars och det är roligt att chansa lite. Sedan dess har jag lyssnat om och om igen på denna, Låtar II med Idenstam och nyckelharpisten Johan Hedin (som jag och kanske du har hört spela med Esbjörn Hazelius också). Både Låtar II och Låtar I som jag inte har lyssnat på än finns på Spotify. På nåt sätt är det synd att berätta det, eftersom det vore roligare om ni köpte skivan, men man kan väl alltid göra så att man lyssnar där först och köper det man tycker är extra bra om man vill.
Och varför är nu den här så bra? Jag personligen har vuxit upp med Filarfolket och Hedningarnas musik och misstänker att framför allt de tidigare har påverkat mig på många sätt. Låtar II låter inte som dem egentligen, det är nyckelharpa och orgel ju. Men det är något med den vildvuxna kreativiteten och egensinniga arrangemangen och kompositionerna. Det är genuint personligt. Och så uppskattar jag väldigt mycket musik som jag blir glad av. Kanske blir jag glad för att det är så himla bra, kanske också för att det är livsbejakande att höra något som inte påminner om något annat.
PS. recension av Wirénkvartetten.
PSPS. recension av Sjöströmska kvartetten.
Och varför är nu den här så bra? Jag personligen har vuxit upp med Filarfolket och Hedningarnas musik och misstänker att framför allt de tidigare har påverkat mig på många sätt. Låtar II låter inte som dem egentligen, det är nyckelharpa och orgel ju. Men det är något med den vildvuxna kreativiteten och egensinniga arrangemangen och kompositionerna. Det är genuint personligt. Och så uppskattar jag väldigt mycket musik som jag blir glad av. Kanske blir jag glad för att det är så himla bra, kanske också för att det är livsbejakande att höra något som inte påminner om något annat.
PS. recension av Wirénkvartetten.
PSPS. recension av Sjöströmska kvartetten.
söndag 5 februari 2012
Herr Wesström och morotskaka
Jag lovade Helene att lägga upp mitt recept på morotskaka som är hundra gånger godare än alla dem man kan få på caféer och liknande. Nu har jag halva i frysen så det är inte ett bra läge att ta bild, men en annan gång!
Imorgon kan ni läsa om Wirénkvartetten i Corren. Förutom Wirén spelade de bland annat en stråkkvartett av Anders Wesström, en karaktär som i alla fall jag inte hade hört om tidigare. Vet inte hur jag har kunnat missa honom, men när jag letade efter information hittade jag det här radiomanuset för ett julprogram. Vilket år det är ifrån vet jag inte. Underhållande är det, "otrevliga kompositörer" är rubriken. Otrevliga dirigenter och hustrur kommer också med. Läs!
Morotskaka (efter Sonja Hermele som bjöd mamma på den här för kanske 14 år sedan)
2 ägg
2 dl socker = vispas ihop
2 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1/2 tsk kanel
2 tsk vaniljsocker = blanda ihop och rör sedan ned med äggen och sockret
1 dl matolja
3 dl rivna morötter (ev mer)
lite rivet citronskal = blanda och blanda sedan med det andra
Ned i smord och ströbröad brödform (eller muffinsformar/sockerkaksform) och grädda i 30-40 min i 175°.
Glasyr:
60 g philadelphiaost
30 g margarin/smör
2 dl florsocker = smält ihop i kastrull och bred på kakan när kakan och glasyren har svalnat lite.
Imorgon kan ni läsa om Wirénkvartetten i Corren. Förutom Wirén spelade de bland annat en stråkkvartett av Anders Wesström, en karaktär som i alla fall jag inte hade hört om tidigare. Vet inte hur jag har kunnat missa honom, men när jag letade efter information hittade jag det här radiomanuset för ett julprogram. Vilket år det är ifrån vet jag inte. Underhållande är det, "otrevliga kompositörer" är rubriken. Otrevliga dirigenter och hustrur kommer också med. Läs!
Morotskaka (efter Sonja Hermele som bjöd mamma på den här för kanske 14 år sedan)
2 ägg
2 dl socker = vispas ihop
2 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1/2 tsk kanel
2 tsk vaniljsocker = blanda ihop och rör sedan ned med äggen och sockret
1 dl matolja
3 dl rivna morötter (ev mer)
lite rivet citronskal = blanda och blanda sedan med det andra
Ned i smord och ströbröad brödform (eller muffinsformar/sockerkaksform) och grädda i 30-40 min i 175°.
Glasyr:
60 g philadelphiaost
30 g margarin/smör
2 dl florsocker = smält ihop i kastrull och bred på kakan när kakan och glasyren har svalnat lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)