Pina var inte en pina

Vi trodde att vi lyckades se Franska nerver och Pina precis innan de slutade gå, men faktum är att de går ett par dagar till. Pina för sista gången imorgon kväll.

Pina var inte en pina, hälsar T. Nej, det kan man inte påstå. En ovanligt bra dansfilm i 3D, till skillnad från suddiga Giselle som vi såg på Flimmer. Pina Bausch dog just när Wim Wenders kom till skott för att filma henne så det blev en annan slags film. Nu vet jag inte vad han hade tänkt sig, men resultatet är en mosaik av minnen och dans. Dansarna från hennes kompani minns i små fragment och det handlar mycket om att hon såg. En säger att hon såg henne mer än vad hennes föräldrar gjorde, där hon satt vid sitt arbetsbord och iakttog repetitionerna varje dag i tjugo år. Det är dessutom vackra bilder från staden Wuppental och dess flygande spårvagnar (must be seen to be believed...) där de dansar mitt bland industrierna, forsarna, bilvägarna och parkerna. Det är inte den bästa dansfilmen jag någonsin sett, men den är vacker och inspirerande. Hennes koreografier förstorar vardagliga rörelser och känslor och ger dem ett raster av vemodig dråplighet.

 Les Emotifs Anonymes = Anonyma Känslomänniskor.

Franska nerver å sin sida var en charmig komedi som avväpnade med oförutsägbara vändningar. Chokladmakerskan Angélique är fantastisk på att göra choklad men klarar inte av att någon skulle veta att det är hon som gör den. På så sätt kommer det sig att hon inte klarar av att rätta till missförståndet när hon får jobb som säljare, istället för chokladbagare, på den lilla fabriken, där blyge Jean-René är boss. Han måste byta skjorta tjugo gånger på en dejt för att han svettas så ymnigt. De är som gjorda för varandra ... om de bara lyckas närma sig varandra tillräckligt. T satt mitt mellan mig och en tjej som började gapskratta ganska tidigt i filmen. Det smittade mig och så kom det sig att han satt mellan två skrattvulkaner, medan det var relativt tyst i resten av den lilla salongen. Låt inte det hindra dig. Han trivdes i alla fall!

Nästa höst kommer Vardagsrevolutionen!  Kollegan Jeanette Söderwall filmar mycket och här är ett spännande smakprov från ett arbete som pågår till och med medan du läser det här. En dokumentär om en familj som är i stort sett självförsörjande.