En dag med fin vänskap

Det passar väl bra så här på förmiddagen att blogga lite, när ens käraste vägrar gå upp och man ändå har tappat all känsla för tid. Till och med klockorna påstår olika saker (det är alltid så förvirrande först när man ska försöka gå över till vintertid). Vi var på dejt igår och såg En dag, som är baserad på en roman av David Nicholls. 

En man och en kvinna möts sista dagen på universitetet och blir vänner. Hon vill bli författare, han är en klassisk slacker. Sedan får man följa dem samma dag de följande åren, oavsett vad som har hänt i mellantiden, vilket kan bädda för överraskningar och ibland svepa över viktiga händelser. Vi flyter genom åttiotalet och nittiotalet fram till nutid tack vare lite mode och några få tekniska symboler, och det är precis lagom antal tidsmarkörer för att inte ta fokus från berättelsen.

Även om det faktiskt blev en kärlekshistoria, var det vänskapen som lyste mest. Sällan har väl vänskap mellan en man och en kvinna sett så verklig ut på film (Hollywood alltså, En dag och När Harry mötte Sally har i grunden samma budskap; att en man och en kvinna aldrig är bara vänner. Är det inte dags för en film som visar motsatsen?).

Lone Scherfig har tidigare regisserat Italienska för nybörjare och An Education, två filmer som jag verkligen, verkligen tyckte mycket om. Jag är inte säker på att den här filmen är riktigt lika säregen, men det är en personlig skildring av unga människor vars illusioner och drömmar blir allt mer realistiska allt eftersom de slipas mot livet. Romantiskt på ett mycket mänskligt vis. Anne Hathaway är som vanligt underbar. Jim Sturgess som hennes bästa vän är ruskigt övertygande när han försvinner genom de transformationer som hans rollfigur går genom. De mognar tillsammans. Det är plågsamt, det är rörande och bitvis till och med roligt att bli vuxen. Bitvis också riktigt sorgligt.

Varning! Den här trailern innehåller många spoilers.

wordfeud utan gnuballe?

Om du är en av alla dem som hukar dig över mobilen på jobbet, toaletten eller i badet kanske du är intresserad av den här länken: wordfeud. Inom de närmaste dagarna kommer de att byta ordlista till SAOL, men innan de gör det passar de på att höra vad användarna – spelmissbrukarna? – tycker. Från att ha använt en lista där allt från "sötleif" och "gnuballe" går an, för att inte tala om att de tillåter böjningar(!), överväger de alltså att gå över till mer traditionella regler. Det är du som bestämmer!

svarta i Sydrhodesia, svarta i USA

Doris fick nobelpriset 2007.

Efter författarsamtalet, som för övrigt var väldigt trevligt om än lite kort (ett bra tecken att man vill att något ska pågå längre), fick jag chansen att läsa ut Gräset sjunger av Doris Lessing. Meningarna verkar vara delade om vilken som är hennes bästa bok, denna hennes debut eller Quest-serien som har självbiografisk grund. Jag har bara läst denna, men den var allt inspirerande.

Mary och Dick Turner lever som fattiga farmare i Sydrhodesia. Dick är fäst vid sin gård, Mary är det inte. Det är en intensiv studie i mänskligt förfall och hur man var tvungen att aktivt upprätthålla distansen till de urinvånare som de utnyttjade, för att kunna fortsätta. Så snart man känner antydan till förståelse för att de är mer än djur känner man ett starkt hat – mot sig själv, för att man kan göra så. Alltså tränger man fort undan sådana känslor. Boyen; tjänaren (näst intill slav) Moses ställer allt på sin spets för Mary.

Här är ett par utdrag från början av boken, som liknar en programförklaring:


"För att leva i ett land med rasbarriär, med alla dess nyanser och förvecklingar, innebär att man blundar för många saker – om man vill förbli en accepterad medborgare."

"Han var betydelselös: han var den svarte mannen, som stjäl, våldtar och mördar om han har den minsta möjlighet."

Men framför allt:

""Den vita civilisation" som aldrig, aldrig kan tillåta att en vit, och i synnerhet en vit kvinna, har en mänsklig förbindelse av vad slag det vara må, med en svart. Om den tillåter det faller allt samman."

Förresten, SVT1 visar The Black Power Mixtape ikväll! Se här vad jag skrev efter att ha sett dokumentären på Flimmer.

dags att måndagen bekänner färg

Tänk dig att du får en famn rosor. ROSA rosor.

Helgen hade ett rosa skimmer och flödade av konserter och annat. Sedan hände något. "En morgon var det måndag i hela Sverige", som någon skrev.

Men det är ett ljus i den höstliga vällingsoppan att det är Författarsamtal ikväll. Jag har inte varit på någon av dem tidigare, men nu har redaktören vänligt nog lagt undan en biljett åt mig och jag är full av förväntan. Det är ju Åsa Moberg. Sisela Lindblom kan jag inte säga något om, men Åsa Mobergs bok Simone och jag om Simone de Beauvoir är en av de bästa böckerna jag har läst.

Kl 19 ikväll, Cnema.

en indier ringde mig

Tidigt ikväll ska jag höra på  Roop Verma. En indisk sitarspelare och kompositör som är bosatt i New York. För min del började det med att jag fick ett oväntat telefonsamtal från en indier för ett par veckor sedan, en vän till Roop. Han tipsade mig och i utbyte tipsade jag honom om pågång, evenemangskalendern. Och det gick ju tydligen bra, fast han hade så lite datavana.

Roop har studerat sitar för Ravi Shankar.

Som jag förstår det kommer Roop att tala om och spela indisk klassisk musik, men med tanke på hur engagerad han verkar vara i s.k. helande musik, kanske det blir lite om kopplingen hälsa - musik också. Han har spelat in rätt många skivor för yoga och avslappning, men också haft konserter i Berwaldhallen och komponerat verk till FN:s 50-årsjubileum. En mångsidig man.

fyra frågor före fredag

Blev kortisintervjuad av Daniel på Corren inför fredag. Det är alltid lite pirrigt att vara på den andra sidan och försöka formulera sig muntligt för en gångs skull. Harkel, harkel.

Östgöta Kammarkör under ledning av Hans Lundgren har ett program med anledning av Övralidsdagen. Temat är nobelpristagare och man får höra en blandning av seminarier och musikaliska inslag – där alltså min komposition Som en våg kommer in. Det hela äger rum mellan kl 15-18 på fredag i Missionskyrkan i Linköping. Det kommer att bli intressant, jag har inte hört dem under repetitionerna. Bara rykten.

Rättelse: Inte med anledning av Övralidsdagen, utan det är Stiftelsen Övralid, som anordnar Nobelsymposium. Jaja. Ibland blir det fel!

inspirationsinjektion

Vissa dagar behöver man lite pepp. Så där när den självkritiska rösten är stark och man vet med sig att man kan bättre. Så jag tänker klappa mig själv på axeln lite. Till exempel är jag helt oresonligt stolt över middagen jag hittade på igår. Blomkålsmos med persilja, sallad med dressing med syrlig äppelcidervinäger och torsk som jag sjudit en liten stund i pannan med lite fiskbuljong, citronskalstrimlor och lite citronsaft (det är okej med torsk numera, tror jag). Temat är citron och persilja. Det är kanske enkelt egentligen, men som sagt, jag känner mig väldigt påhittig när jag tänker på det...

Sen behöver jag kanske lite mer inspiration än så. Då lyssnar jag på Voca People.

bokstavligt talat

... det är som en illustration till konst som är både "ful och fin". Den här skulpturen står mellan Länsmuseet och Konsert & Kongress i Linköping och fick nyligen ytterligare ett lager av kulturell fernissa. Hen som är först med att säga vad den egentligen heter kommer att få ett fint vykort med posten!

"Boobie"

the sixties all over

Var på 60-tals nostalgikonsert igår med amerikanskt och brittiskt tema.

Bob och Joan fick stanna hemma.

Det var mer glitter och soul och "banne mej". 

Ingen kvalitet - ingen legitimitet

Rufus skapar fartränder i bilderna.

 

Lite sent omsider har jag börjat läsa i det exemplar av Voltaire som vi fick av ett par gäster på inflyttningsfesten i somras, temat är djur. Det stora numret om djur, heter den till och med. Lustigt nog handlar inte allt om djur i det STORA numret om djur, utan också om till exempel Festspelen i Bergen, min gamla studiestad. Per Boye Hansen som är festivaldirektör, svarade så här på sin egen retoriska fråga om varför någon skulle lämna storstäder som London, Berlin eller Paris för Bergen.

"Så vad han gör är att skapa arrangemang och kulturella krockar som lockar folk, som de inte kan se lika lätt i just, Berlin, London, Paris. 
   - Det här, säger han, handlar inte om det som föraktfullt kallas finkultur. Och som ställs emot så kallat bredare kultur. Allt som visas här ska vara så kallad fin kultur. Vilket inte betyder att det är smalt. Vi har arrangemang som kan kallas breda och publikfriande, men de präglas alltid av kvalitet. Har vi ingen kvalitet, så har vi ingen legitimitet. Varför ska staten satsa pengar på oss om vi bara gör det som vem som helst kan göra?" Intervju av Stig Hansén.

Detta sägs av en festivaldirektör som dels får statliga pengar men också stöd av mecenater, två miljoner från två familjer som "vet att vi inte tummar på kvaliten". Den svenska regeringens kulturpolitik med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen har gjort sig känd för att skjuta över ansvaret på sponsring och skapa administration där det borde vara skapande. Det har aldrig riktigt slagit här i Sverige. För min del tycker jag inte att kultursektorn ska göra sig beroende av enskilda rika familjers välvillighet, men jag gillar det där kaxiga och tycker att det kan vara relevant oavsett sida på regering: Har vi ingen kvalitet, så har vi ingen legitimitet. Varför ska staten satsa pengar på oss om vi bara gör det som vem som helst kan göra?

fruity technics

Varken städad eller dammig

Kaffe kan räcka långt, upptäckte jag. När man inte är van kan det leda till jobbande, matlagande, dammande, dammsugande och utrensning på balkongen. Sådana där saker som man absolut inte skulle göra annars. Jag misstänker att jag överdrev lite i kafferuset. Till och med programmet till Linköpings Folkmusikfestival dammades av i rushen, men det var ju inte någon dammig festival. Raka motsatsen faktiskt. Fast inte städad heller.

In och ut

Det syns på mängden lakritstépåsar hur mycket jag har skrivit på min bok. Ibland måste jag bara ha något att tugga på medan jag skriver, som om något måste in för att något ska komma ut. Vissa påstår på fullt allvar att det är därför som så många operastjärnor är feta. Det är en så "oral" sysselsättning. Dom skulle testa lakritsté istället, det är godare än lakritsgodis och har tydlig smak av lakrits. Om nu bara chokladté hade varit godare än choklad...

The Black Power Mixtape 1967-1975 på Flimmer

Det var en ren slump att vi timmarna innan vi skulle se The Black Power Mixtape på årets Flimmer råkade se ett avsnitt av den amerikanska TV-serien Vita huset, där vice stabschefen Josh tvingas förhandla med en medborgarrättsadvokat om möjligheten att ge alla Amerikas svarta kompensation för slaveriet. Närmare bestämt 1,7 biljon dollar tror jag att han var ute efter.

Även i verkligheten finns det en grupp intellektuella som driver frågan, men det har nog främst en symbolisk betydelse. För hur ersätter man så många? Men det var inte bara slaveriet som var svårt, tiden efteråt rymde en kamp för frihet som man knappt talar om idag.

Det är ett vackert "blandband" som Göran Olsson har klippt ihop nere i SVT:s arkiv av många olika  svenska filmares material. The Black Power Mixtape 1967-1975 visar brottstycken av intervjuer med och tal av Stokely Carmichael, Bobby Seals och inte minst Angela Davis. En resa från Florida till Harlem, med många, många röster som talar om rätten att ha mål, försvara sig själv och inte bli motarbetad vad man än gör. Fattigdom, intelligens och desperation rakt från Stokely Carmichaels mammas vardagsrum och Black Power-rörelsens skolsalar där barnen skanderar om att skjuta plitar (en fingervisning om tidens atmosfär...).

Filmen är ingenting för den som är ute efter en samlad bild av Black Power-rörelsen och det gör den klart för tittaren från början, men den är helt klart en inspirerande introduktion som skapar ett behov av att få veta mer. Var det verkligen så illa i USA? Skaffade sig varje svart man ett vapen för att kunna försvara sig mot bomber och poliser i sitt eget hemland? Fanns det verkligen fog för konspirationsteorin att regeringen tillät, eller åtminstone underlät att agera mot, den stora spridningen av först crack och sedan heroin i Harlem?

i samma anda...

en självmordsbenägen fluga?

"Djur kan inte begå självmord, då det är mot deras natur. De agerar enligt instinkten att överleva, och försöker klara sig ur alla situationer, och överleva." (-118 100)


Säg det till flugan som jag hittade i en vattenfylld tallrik i diskhon! Den låg orörlig och jag trodde att det var för sent, men när jag tog upp den med en sked började den sprattla. Ett spår av vatten följde efter den på zinken medan den försökte göra sig torr igen. Varför sprattlade den inte när den låg i tallriken? Efter att ha räddat den från vattnet fick jag den omtumlade, fuktiga flugan i händerna och placerade den i våra blåa lobelior i balkonglådan. Där verkade den trivas.

Det var inte mitt första räddningsförsök. Igår slog den så hårt med vingarna mot fönsterrutan att det verkade som om den hoppades göra hål på glaset om den bara försökte länge nog. Då lyckades jag fånga den vilt flaxande varelsen mellan mina kupade händer, men det blev för svårt att öppna balkongdörren utan att ha händerna fria. Jag släppte den och öppnade dörren och trodde att den flög ut. 

Det finns gott om skrönor kring sjölejon som kastar sig utför stup tillsammans (en självmordssekt?) och rävar som hoppar ut i forsar (?!). Men en liten husfluga, en liten svart fluga, kan den bli så desperat av att inte komma ut att den medvetet försöker dränka sig i den enda vattenhålan i hela lägenheten? Jag läste häromdagen att man blir harmonisk av att ha en trädgård. Vi får väl hålla tummarna för att lite blomsterterapi är vad den behöver efter den omskakade upplevelsen inne i en lägenhet med för många rum och för lite öppen himmel.

ps.  Ju intelligentare ett djur är, desto högre sannolikhet för att det kan tänka i flera led (som vissa kråkfåglar) eller vara självmedvetna (som schimpanser och delfiner).

nej, inte du också!

Det är så roligt att skriva, så roligt att många journalister som redan spenderar minst åtta timmar på redaktionen drömmer om att skriva ännu mer på sin fritid, även om det verkar som om få av dem verkligen gör det. Men varför egentligen? Det finns redan så många böcker, så många författare. Och så många som inte publiceras. De senaste dagarna har jag upptäckt några roliga sidor om skrivande, till exempel allaharenbokinomsig där man får konkreta tips och en inblick i en uppenbarligen väldigt sympatisk författares vardag, nämligen Amanda Hellberg som skriver spänningsromaner och bilderböcker för barn. Hon är illustratör också. Därifrån hittade jag till  slushpilehell som är en riktigt härlig svartsynt orgie. För att förstå den bör man veta att författare i England och USA måste gå via en agent för att överhuvudtaget få kontakt med ett förlag. Agenten som dessutom driver Slushpile Hell är nog inte alltid så lycklig över sitt karriärval, men han borde vara desto mer nöjd med sin blogg... Något mer som åtminstone inte jag visste var att det i de engelskspråkiga länderna också finns otroligt gott om tävlingar som går ut på att skriva en roman på en månad (november i år NaNoWriMo) och liknande utmaningar. Där någonstans ute på webben hittade jag Lemony Snickets pep talk för aspirerande författare, som jag själv. Se där, varför du inte borde bry dig om att skriva en roman. ;)