alla talar om ... Lionel

När jag läste en recension imorse av filmen Alla talar om Kevin (som handlar om en kvinna som inte kan knyta an till sitt barn och barnet som växer upp till psykopat – så vitt jag förstod) kom jag att tänka på ett författarsamtal med Lionel Shriver. Hon skrev boken som ligger till grund för filmen och även fast jag inte har läst vare sig den eller Dubbelfel som hon talar om här, blev jag berörd av hennes allvar och utstrålning. Var så goda. Samtalet och texten är från 2009, Malmö Stadsbibliotek.

.............................

Ett dämpat mummel hörs från de förväntansfulla besökarna som letar efter sittplats bland nätta rader av stolar – snart ska den amerikanska författaren Lionel Shriver ta plats på scen. Stadsbibliotekets eleganta miljö med en många meter hög blänkande fönstervägg, vita pelare och sandfärgad sten kommer överens med salta pinnar och cider. Men när Shriver äntligen kommer står hon ut, så opretentiös och direkt är hon med knallröd tröja och genomträngande ögon. Inga onödiga pleasantries eller pärlhalsband från henne inte.

”It takes an extraordinary strength to give up on your dreams”, kommenterar hon medkännande med mörk röst. Hon talar om sin bok Dubbelfel och om hur svårt det var att ens överväga att ge upp skrivandet under en tid av motgångar i yrkeslivet. ”I publiken sitter det säkert många som har haft samma ambitioner som jag, men tvingats ge upp sina drömmar och göra något annat”, fortsätter hon. På något sätt inspirerar hon en kvinna att under frågestunden ta mikrofonen och vända stämningen med berättelsen om sin dotter som tog sitt liv för tre år sedan. Där sitter hon i utkanten av publiken och blottar det mest plågsamma hon har varit med om för oss, en rödhårig kvinna med bara en tunn t-shirt över sin kraftiga kropp och med båda händerna slutna om mikrofonen. Darrar de? Det går inte att se ett par rader längre bak. Egentligen försöker hon säga något annat, men det enda jag kan tänka på är drömmarna hon tvingats begrava. Drömmar av ett annat slag.

Den andra kvinnan, författaren under strålkastarna, svarar lugnt som på vilket uttalande som helst, men snart kommer hon att berätta om när hon ställdes inför beslutet att skaffa barn eller inte, innan det var för sent. Beslutet att avstå från barn får en obekvämt sorgsen klangbotten av ekot från ”min dotter tog sitt liv”.