Det hände mycket förra veckan, så mycket att bloggen stod tillbaka. I torsdags uruppförande av Per Mårtenssons hornkonsert, sedan västafrikansk musik och dans på Kulturkammaren och ytterligare en konsert med Engegårdkvartetten, även om Frans Helmerson denna gång var sjuk.
Jag blev imponerad av Mårtenssons orkestrering. Själv har jag närmat mig en allt mer impressionistisk anda och försöker pussla ihop instrumenten så att de är mer klangskapande tillsammans, än som individer, och jag tyckte att det var just det som Mårtensson hade lyckats så väl med. En postmodernistisk, men nutida romantisk, mjuk komposition. Mårtensson var också vänlig som person och jag fick några ord med honom innan konserten. Han verkade rätt lugn. Sade att repetitionerna hade gått över förväntan. Jag svarade, eftersom jag hade läst intervjun med honom (där det stod att han inte hade haft en aning på förhand hur det skulle låta när slagverkarna hade en egen puls mot orkestern), att slagverksdelen av SON är stark. Generat fortsatte jag att jag menade att den var "stabil", "stark som en säker ensemble". Det var i alla fall det jag försökte säga, men mumlade allt mer och orden försvann. Sedan tycker jag rent allmänt att det är för mycket fokus på vilken metod en kompositör har använt, när det är syftet och resultatet som är intressant.
1 kommentar:
Jag måste till fullo instämma med ditt påstående att resultatet måste vara viktigare än metoden. Kan man inte förmedla det som avsetts har man inte nått fram och detta måste man sedan ha mod att förhålla sig till som tonsättare, inte gömma sig bakom former och formler, när/om man blivit missförstådd någon gång. Samma sak gäller likafullt för kritiker/publik som ofta ursäktar sin brist på åsikter med att man inte förstår sig på formen eller rentav bara konstaterar att denna är uppfylld eller inte är det...
Skicka en kommentar