Så är Flimmer strax slut. Det är nog bäst att göra lite minnesanteckningar för framtiden.
The Myth of the American Sleepover:
Finkänslig skildring av gränsen mellan tonår och vuxenliv. Det är nog lättare för en amerikan att förstå varför titeln anspelar på "myten om det amerikanska pyjamaspartyt", men jag gissar att de menar de glättiga b-filmerna. Denna var realistisk och filmiskt på en mycket hög nivå. Värt att notera var de många starka kvinnorollerna.
Road, Movie:
Indisk film som skulle vara en kärleksfylld hyllning till den magiska realismen och Indiens underbara filmhistoria; så stod det i programmet i alla fall. Förutom luckorna i storyn och ganska magert med filmhistoria var det absolut okej på ett visuellt plan. Största plusset var bra musik, kanske tack vare Jack Blacks medverkan i produktionen.
Greenberg:
Flimmers absoluta bottennapp bland de filmer jag såg. Absolut inget att rekommendera någon. Det är svårt att tro att det är samme Noah Baumbach som gjorde The Squid and the Whale. Greenberg är ett fyrtioårigt nervvrak som bestämmer sig för att göra "ingenting" ett tag. Problemet är bara att han är en sådan skitstövel och behandlar andra både kritiskt, självupptaget och lynnigt som en kobra. Det värsta är nog den snälla sångerskan/personliga assistenten som blir kär i denne destruktive man. Då skulle man kunna tro att det är en vändning i slutet så att det visar sig att hon har rätt, att det finns något mer i denne man än taskigheter. "Jag tror att han har haft det svårt" förklarar hon för sin väninna. Wtf. Är det bara jag som har fått nog av dumma kvinnor på film - och i verkligheten?
Sen vågade jag nästan inte gå på bio ett par dagar, men Woody Allen räddade sojabiffen på onsdagen, som ni har vet.
Year of the Carnivore:
Man skulle kunna tro att den här filmen är erotisk, men den är egentligen inte det. Unga Sammy är kär, men hennes tilltänkte blir misstänksam när han inte kan ta i henne utan att hon gapskrattar. Hon menar att hon är kittlig. Han frågar hur många killar hon har varit med. Det blir så att han lämnar henne åt sitt öde och hon ger sig kåt och desperat ut för att skaffa sig sexuell erfarenhet. Cristin Milioti i huvudrollen är fullkomligt lysande. Hon har så mycket personlighet att man häpnar och har i och med detta skapat en underbar karaktär i stil med Charlie Chaplin (de delar flera drag) och som borde hyllas på samma sätt. Det räcker att höra henne säga "feeling like a lady" med den där näpna uppsynen, klumpiga rörelserna och nästan omedvetna ironin, för att njuta. Sook-Yin Lee har i och med detta gjort årets film. Kanada ligger långt före USA när det gäller filmer som ställer sig vid sidan av konventionerna.
The Extraordinary Adventures of Adèle Blanc-Sec:
Luc Besson har även gjort Léon och Det femte elementet, den senare en av mina favoritfilmer, så jag hade högre förväntningar än så här. Den visade sig vara en äventyrlig matinéfilm för barn, de som gillar fysisk humor i alla fall. Misstänker att filmen hade höjts av en bättre skådespelerska i huvudrollen. Även om Louise Bourgoin var trevlig i början som hårdför och kunnig journalist blev hon snart enformig och filmen också, trots all så kallad action.
Cairo Time:
Stillsamt och romantiskt vykort från Kairo. Ms Juliette kommer till Kairo för semester med sin man, men han arbetar för FN och det visar sig att han inte har kunnat komma från Gaza utan måste arbeta några veckor till. Under tiden försöker hon uppleva Egypten, främst Kairo, på egen hand. Det visar sig vara svårt för alla egyptiska män flockas kring hennes blonda hår (tvivlar på att det är en helt sann skildring av dagens egyptiska män ...) och hon tar alltmer sin tillflykt till sin mans före detta kollega som har öppnat ett kafé. Tareq är både snygg, intelligent och humoristisk och den evige singeln. Filmen höll sig på en lugn och behaglig nivå nästan hela tiden vilket gör den till något man både kan ha och mista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar