tack för vägen in

Var på det andra urframförandet av Benjamin Staerns Worried Souls, ja vad ska man säga när det var dagen innan? Han framstår som väldigt mjuk och sympatisk. Något som kanske påverkar stycket, för även om han beskriver det som dystopiskt vet jag många tonsättare vars dystopier varit en aaaaning mörkare till sinnes. Men. Jag gillar't, som Bruze skulle ha sagt eller kanske säger i detta nu. Like like. Dessutom var Benjamin noga med att han inte vill tvinga på någon sina bilder. Varför är det så nu, alla tonsättare är så väldigt rädda för att någon ska känna sig påtvingad en uniform av associationer? Det är väl inget fel med en väg in till ett helt nyskrivet stycke musik? Med tanke på postmodernismens överflöd av kreativitet och generösa blinkningar mot andra stilar behöver vi väl all hjälp vi kan få. Det skadar i alla fall inte, om man säger så. Jag recenserade förresten Worried Souls, det kan du läsa här om du vill! Tack för idag.