måndag 27 februari 2012

metaessä om essän

Varsågoda, här har ni en metaessä som jag skrev för ett par år sedan när jag studerade kulturjournalistik. Hittade den när jag städade ur min gamla dator nyligen och tyckte den var ganska fin.


Den nya spegelbilden

Vattnet grumlas i virvlarna som uppstår vid upphöjningar av stenar och grenar på botten. Det är grunt, men trots det svårt att se vad det egentligen är som hejdar, styr om vattnets framfart.

Virginia Woolf lät sitt alter ego Mary Beton, Seton, eller var det Carmichael?, dagdrömma en sommardag vid strömmen. Därifrån fortsatte hon till gräsmattan som hon inte fick beträda, till universitetet där hon inte fick komma in utan ett rekommendationsbrev. Två symboler för de begränsningar som Virginia menade höll tillbaka kvinnans historiska utveckling inom konst, vetenskap och utbildning. 

Vid läsningen av Ett eget rum läses orden med ett par glasögon repade av vår tids förutsättningar. Ett eget rum publicerades 1928 med förhoppningen att den kvinnliga poeten hundra år senare skulle med ett eget rum (med lås) och försörjning (närmare bestämt 500 pund per år) uppnå ett konstnärskap som motsvarade mannens. Förutsättningarna skulle vid det laget ha jämnat ut sig, hoppades hon, och kvinnorna ha samma möjligheter som männen. Det är nu år 2010 och det återstår bara arton år tills att vi har nått hennes tidsgräns. Vattnet har blivit lite klarare och vi kan se stötestenarna under ytan. Härskartekniker har formulerats och västvärldens kvinnor  har njutit av flera decenniers frihet till utbildning och karriär inom nästan alla yrken.

Min vän Maria Bettin är en aspirerande författare med en egen lägenhet. Hon är i barnalstrande ålder, tjugonio år närmare bestämt, och bor för sig själv med så mycket eller lite kontakt med sina föräldrar som hon önskar. Hennes far har aldrig sagt att hon inte kan göra det hon vill, utan tvärtemot uppmuntrat henne, han säger ”du kan! Gör mig stolt!” Hon har helt andra krav på sig än Mary Beton, hon är mer rädd för att hennes bok inte ska bli antagen av förlaget än för att någon hånfullt ska säga att kvinnor inte kan skriva. Att det är lika onaturligt för en kvinna som för en hund att dansa på bakbenen. Hennes pojkvän Orlando, som skulle kunna vara en flickvän, svårt att veta – han är så androgyn – har en egen lägenhet. Visserligen bjuder han henne på en lunch då och då, men de träffas på lika villkor och ingen av dem är mer beroende av varandra än vad man är av hjärtats behov.

Det som då händer när Maria Bettin får uppgiften att skriva en essä om essäns natur, är detta: hon får prestationsångest. Istället för att som en under dog kämpa mot andras låga förväntningar måste hon slita genom sina egna, och sina föräldrars, och sin pojk/flickväns, förhoppningar att hon kommer att skriva en essä som sätter fingret på kärnan, eller är det pricken över i:et, eller kort sagt – säger allt om vad en essä är. Detta är väl ändå inte möjligt, misstänker hon. Men hon måste försöka, med sitt svärd draget inför uppgiften.

Maria går längs med strömmen som delar hennes stad mitt itu och ser att isen har lagt sig där vatten och land möts. Några änder doppar sig hastigt så att vattnet pärlar nedför ryggarna utan att en fjäder blir blöt. Det slår henne att essäns natur är lika undflyende som vattenpärlorna. Plötsligt ser hon något under isen, en stilla kvinnokropp med ryggen uppvänd och mörkt hår som dras av strömmens omilda fingrar. Maria stannar, drar efter andan efter ett skrik men förblir tyst. För hon inser att liket en gång var en av kvinnorna som Virginia talade om i Ett eget rum. De som gick före och som arbetade under omänskligt hårda förhållanden för att kommande generations kvinnor skulle få de friheter och rättigheter som de själva saknade.

Väl hemma igen låser hon ytterdörren och stänger av ljudet på mobiltelefonen för att ingen ska kunna störa henne i arbetet. Liket har gett hennes tankar en obehaglig inriktning, med sin tunna, slitna klänning och de blodlösa såren som svällt av vintervattnets kraft. Vilken ovärdig viloplats för en hjältinna och en minst sagt bister belöning. Maria skäms för att hon är den som ska skriva essän, så lite som hon har behövt kämpa för detta privilegium.

”Subjektiv, prövande och poetisk”; skriver hon försiktigt på ett papper. Tre ord för att definiera en odefinierbar genre. ”Ger inga svar”, fortsätter hon, ”skämtsam”. Men inte var väl Virginia Woolf skämtsam? Inte ens när hon tecknar nidbilder av kvinnohatare, även om resultatet onekligen har en lätt komisk atmosfär för Maria Bettin. Kanske är det på grund av Marias läsglasögon som hon ler.

Det blir några punkter till på pappret innan hon reser sig för att sätta på vattenkokaren och laga té. Hade det varit någon annan i rummet  hade han nyfiket rest sig för att i smyg läsa vad hon har åstadkommit under så mycket stönande och mummel. ”För osaklig för vetenskapen, för saklig för dikten” har hennes barnsliga handstil tryckt dit längst upp på det skrynkliga pappret. Längre ned står det: ”viktigt VAD som sägs och HUR det sägs”. Maria suckar i köket och han skyndar sig tillbaka till sin fåtölj. Det vill säga, han hade gjort det om han hade varit där. Men ingen övervakar Maria Bettin eller hennes arbete, i synnerhet ingen man enbart i egenskap av sitt kön.

Kanske finns inte ens Maria Bettin själv. I så fall har jag brutit mot regeln att essän ska sakna fiktiva aspekter. Vissa säger att det är viktigt, men Virginia Woolf kan knappast vara ett föraktligt föredöme. Om vi så med henne som ursäkt återvänder till Marias arbetsrum, där böckerna går från golv till tak – bevis på hennes stora lärdom, hon har läst på universitetet längre än hon vill erkänna, så kan vi se att hennes självförtroende brister. För ligger hon inte på golvet med ögonen stängda? Allt hon har läst har lagt sig som en tung börda på bröstet. Inte kan väl hon skriva en essä av samma värdighet som Peter Englunds historiska essäer i Tystnadens historia, eller ge samma otvetydigt briljanta analys som Horace Engdahl i hans essäer över litteratur och författare i Beröringens ABC?

Lägligt nog knackar det på dörren. Ett öga öppnas. Det knackar igen och Maria reser sig motvilligt och går till dörren. Genom titthålet ser hon Orlando, hennes älskare. Hennes musa. De sju muserna som levde på berget Parnassus, kunskapens berg, var av tradition kvinnor som inspirerade manliga genier. Gärna genom sina lättklädda uppenbarelser, eller mer prosaiskt, genom sex. Maria har tur att hon har en musa, för det hade inte varit lätt att finna en ett par hundra år tidigare. Orlando kysser hennes mun och sätter sig tyst på golvet medan hon placerar sig vid sin laptop. Hans uppskattande blick får henne att tro att hon kan uträtta stordåd. Hon känner sig i alla fall betydligt större än tidigare, som förstorad av ett förstoringsglas.

”Några rader skulle lika lite kunna sammanfatta essäns innersta natur som en sammanfattning i Nationalencyklopedin. Den låter sig ej infångas eller definieras. Flammande av poetisk eld brinner den till slut och om läsaren vid den stunden inte har fått några svar, är det bra så. Att ge svar var ändå inte essäns syfte. En fackla av det slaget är alltför undflyende och filosofisk för vetenskapen eller den renodlade poesin.
   Humor ursäktar ofta författarens val av ämnen utanför hans eller hennes förmåga och kunskap. En essä utformad med lättsamhet har dessutom än mer av prövande och undflyende natur, än den allvarliga.
   Om man då skulle skriva en ogripbar historia som väcker tankar och har högt i tak för spridda infall och fantasi, då skriver man med all sannolikhet en essä. Den påstår sig ha subjektiva åsikter, för att inte kunna angripas med vetenskapliga bevis och den glider mellan tankar på samma sätt som en ström smidigt anpassar sig efter strandkanten, utan att hejdas, och med en kraft som påverkar alla flytande växter och varelser som lever däri.”
………

Essän om essäns natur är bara påbörjad. Om nu Maria Bettin finns, och om hon i så fall har en älskare som Orlando, utbrister han i detta nu att hon skriver som en gudinna. Det kan hända att hon inte tror honom – han låter ju så okritiskt beundrande – men det får henne att tills vidare spara dokumentet.


Inga kommentarer: