.jpg)
Imorgon kväll är det – förhoppningsvis! – till slut dags för urframförandet av Gunnar Valkares komposition Cammino. Efter många om och men (två inställda framföranden) är väl flöjtisten Tobias Carron och klarinettisten Boa Petterson på plats, friska och hela. Det är inte alla som har sådan otur som Valkare, läs mer om det i min intervju med honom från 2009 här!
Cammino betyder förresten vandring och stycket står i två satser, en i staden, en i naturen.
Tills dess läser jag om expressionism och Brechts episka teater, som en av böckerna menar att han mot slutet av sitt liv kallade för dialektisk teater. Det kan man ju förstå. Han var så mån om att åskådaren skulle behålla distansen och en kritisk blick. En öppen dramateori som leder till ett samtal mellan åskådare och berättare, tolkar jag det som. Men känslan styker inte helt på foten, man ska allt bli underhållen ändå. Det gäller kanske även för Cammino.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar