svarta i Sydrhodesia, svarta i USA

Doris fick nobelpriset 2007.

Efter författarsamtalet, som för övrigt var väldigt trevligt om än lite kort (ett bra tecken att man vill att något ska pågå längre), fick jag chansen att läsa ut Gräset sjunger av Doris Lessing. Meningarna verkar vara delade om vilken som är hennes bästa bok, denna hennes debut eller Quest-serien som har självbiografisk grund. Jag har bara läst denna, men den var allt inspirerande.

Mary och Dick Turner lever som fattiga farmare i Sydrhodesia. Dick är fäst vid sin gård, Mary är det inte. Det är en intensiv studie i mänskligt förfall och hur man var tvungen att aktivt upprätthålla distansen till de urinvånare som de utnyttjade, för att kunna fortsätta. Så snart man känner antydan till förståelse för att de är mer än djur känner man ett starkt hat – mot sig själv, för att man kan göra så. Alltså tränger man fort undan sådana känslor. Boyen; tjänaren (näst intill slav) Moses ställer allt på sin spets för Mary.

Här är ett par utdrag från början av boken, som liknar en programförklaring:


"För att leva i ett land med rasbarriär, med alla dess nyanser och förvecklingar, innebär att man blundar för många saker – om man vill förbli en accepterad medborgare."

"Han var betydelselös: han var den svarte mannen, som stjäl, våldtar och mördar om han har den minsta möjlighet."

Men framför allt:

""Den vita civilisation" som aldrig, aldrig kan tillåta att en vit, och i synnerhet en vit kvinna, har en mänsklig förbindelse av vad slag det vara må, med en svart. Om den tillåter det faller allt samman."

Förresten, SVT1 visar The Black Power Mixtape ikväll! Se här vad jag skrev efter att ha sett dokumentären på Flimmer.