Ingen kvalitet - ingen legitimitet

Rufus skapar fartränder i bilderna.

 

Lite sent omsider har jag börjat läsa i det exemplar av Voltaire som vi fick av ett par gäster på inflyttningsfesten i somras, temat är djur. Det stora numret om djur, heter den till och med. Lustigt nog handlar inte allt om djur i det STORA numret om djur, utan också om till exempel Festspelen i Bergen, min gamla studiestad. Per Boye Hansen som är festivaldirektör, svarade så här på sin egen retoriska fråga om varför någon skulle lämna storstäder som London, Berlin eller Paris för Bergen.

"Så vad han gör är att skapa arrangemang och kulturella krockar som lockar folk, som de inte kan se lika lätt i just, Berlin, London, Paris. 
   - Det här, säger han, handlar inte om det som föraktfullt kallas finkultur. Och som ställs emot så kallat bredare kultur. Allt som visas här ska vara så kallad fin kultur. Vilket inte betyder att det är smalt. Vi har arrangemang som kan kallas breda och publikfriande, men de präglas alltid av kvalitet. Har vi ingen kvalitet, så har vi ingen legitimitet. Varför ska staten satsa pengar på oss om vi bara gör det som vem som helst kan göra?" Intervju av Stig Hansén.

Detta sägs av en festivaldirektör som dels får statliga pengar men också stöd av mecenater, två miljoner från två familjer som "vet att vi inte tummar på kvaliten". Den svenska regeringens kulturpolitik med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen har gjort sig känd för att skjuta över ansvaret på sponsring och skapa administration där det borde vara skapande. Det har aldrig riktigt slagit här i Sverige. För min del tycker jag inte att kultursektorn ska göra sig beroende av enskilda rika familjers välvillighet, men jag gillar det där kaxiga och tycker att det kan vara relevant oavsett sida på regering: Har vi ingen kvalitet, så har vi ingen legitimitet. Varför ska staten satsa pengar på oss om vi bara gör det som vem som helst kan göra?